(This blog is a translation of my blog, ‘The Power of Teacher Expectations‘, very kindly translated into Swedish by Sara Hjelm: @sara_hjelm)
Mr Laing var min lärare i matte i 8:an. Han var verkligen ett exemplar av det ovanligare slaget. Han hjälpte mig och mina kamrater, finniga tonåringar, att tycka att matematik var intressant. Emellanåt kunde han visa djup affekt över ett matematikproblem eller avslöja att han vaknat mitt i natten med svaret på något matematiskt koncept. Vi var skeptiska – att bli upphetsad av matematik var otänkbart. Men snart nog blev klentrogenheten till fascination. Med tiden, fick han oss att tro att sådant intresse vore möjligt också för oss.
Herr Laing hade en gång varit som oss, berättade han. Han gillade inte heller matte i skolan – han fann det alltför svårt. Han berättade om hur han hade framhärdat och något oförklarligt hade klickat. Även om det fortfarande var svårt, så hade det successivt blivit lättare. Han fann ett nöje i det som W. B. Yeats hade kallat “the fascination of what’s difficult“. Matematik blev hans stora passion.
Under loppet av ett eller två år, genom underförstådda höga förväntningar och en obruten tro på vår förmåga att bli bättre på matematik, blev vi övertygade.
Vad var det för magi? Vilka knep? Nu, som lärare, har jag rannsakat min hjärna för att komma ihåg i detalj vad han gjorde och vad han sade. Jag kan inte riktigt komma ihåg – jag kan bara minnas den kvardröjande känsla han skapade. Tyvärr slutade Mr Laing och med andra lärare kom min instinktiva motvilja mot matematik tillbaka. Ett liv av intryck från min familj – borna läsare och konstnärliga typer, naturligtvis hopplösa på matematik – upprepade sig obevekligt. Mina egna förväntningar på framgång i matematik avtog och försvann.
Senare, med bättre förståelse av psykologi och pedagogik, blev Mr Laings magi något mindre mystisk.
Pygmalion- effekten
“Jag kommer alltid vara en blomsterflicka för professor Higgins eftersom han alltid behandlar mig som en blomsterflicka och alltid kommer att göra det, men jag vet att för dig kan jag vara en dam eftersom du alltid behandlar mig som en dam och alltid kommer att göra det.” –
-Eliza Doolittle i Pygmalion av George Bernard Shaws
Pygmalion- effekten förklarar till viss del varför konsekvensen av Mr Laing blev att min motivation och prestation i matematik ökade rejält under hans överinseende. Begreppet undersöktes först i den berömda studien av Rosenthal och Jacobson 1968. Sedan dess har många studier registrerat den kraftfulla påverkan som lärares förväntningar har. Det här är rena instinkter: en elev som är laddad med självförtroende uppehåller sig längre vid en uppgift och anstränger sig lite mer med kraft från den där extra motivationen. Den är ofta underförstådd och går inte att observera, men den är allestädes närvarande i skolan.
Vi måste vara mycket medvetna om de förväntningar vi förmedlar och den modell för mindset vi ger våra elever – i alla våra interaktioner och i allt vi säger. När jag trodde eller inte trodde att jag kunde lära mig matematik, så hade jag hade rätt. Och tyvärr, när herr Laing lämnade min skola så följde min kärlek till matematik med honom.
Galatea- effekten
I den grekiska mytologni ges namnet Galatea åt en staty uthuggen i elfenben av Pygmalion av Cypern. Även om Galatea skapades av Pygmalion, så blev hon verklig och kom till tro på sig själv och blomstrade.
Begreppet är mycket likt Pygmalion- effekten, men med en viktig skillnad. Pygmalion- effekten bygger på kraften av förväntningar från andra människor, till exempel lärare. Galatea- effekten baseras på våra förväntningar på oss själva. Self- efficacy, vår tro på vår förmåga att slutföra en uppgift, är Galatea- effektens drivkraft, men utan den tilltalande mytiska berättelsen. Kraften av self-efficacy, är ingen garanti för framgång, men visa sig vara avgörande hjälp att driva på våra framsteg.
Vi har alla syftet till att forma våra egna elever så att de tror på sig själva och är framgångsrika I sitt lärande. Herr Laing väckte matematik till liv för mig tillsammans med mitt bräckliga självförtroende och tron att jag skulle klara uppgifterna. Den grundläggande bilden av en staty som väcks till liv som Galatea, är en potent metafor för kraften i självförtroende och i att själv skapa en god framtid.
Golem- effekten
Jag gick i en skola som kunde haft benämningen “dålig statlig skola” eller ännu värre. Antalet elever från knappa förhållanden och med särskilda undervisningsbehov var skyhögt. Mr Laing kunde lätt ha utgått från att vi inte var “akademiska” nog för framgång i matematiska studier.
Han kunde ha utsatt oss för “Golem- effekten”, den direkta motsatsen till “Pygmalion- effekten”.
Golem, ett monster skapat av Rabbi Loew i Prag i Hasidic- mytologin, är en varelse av lera som används som ett verktyg för sin skapare. Men en sabbat, glömmer rabbinen att stänga av monstret och lämnad åt sina egna drivkrafter är Golem destruktiv och blir i sin tur förstörd.
Den här mytiska berättelsen visar den mörka baksidan av förväntningar. Om vi förväntar oss att elever ska misslyckas, så de kan visa sig vara mer benägna att göra det. Även den mest subtila instinkt att sänka våra förväntningar kan ha skadliga effekter på elevers lärande. Återigen, vi måste vara medvetna om den oerhörda kraften i våra övertygelser och förväntningarna på elever i varje liten interaktion. Det kan vara så enkelt som att välja ut en elev som ska visa sina svar eller dela med sig av sitt arbete eller gruppindelning. Det kan vara vilket system för placeringar vi använder eller vilken svårighetsgrad vi väljer för helklass.
Höga förväntningar
Uppmaningen om höga förväntningar är mer eller mindre en förbannad självklarhet, men i verkligheten kan den mänskliga naturen och vår inställning till eleverna alltför ofta orsaka djupa skador på subtilt rotade förväntningar om framgång. En lärare som har en djup tro på den enorma plasticiteten i den mänskliga hjärnan och våra elevers kapacitet att bli stora matematiker eller historiker, gör verkligen skillnad. För mig är det ofta det som skiljer verkligt framstående lärare från de bra.
Ett försonande drag i att vara lärare är den oändliga årliga förnyelsen. Som vårblommor som kommer upp nya varje vår, börjar nya klasser friskt gröna, på nytt och på nytt och våra förväntningar kan förnyas. Varje läsår, varje klass, varje relation en ny start, med många elever som mognar och utvecklas till det bättre (jag är inte naiv – det motsatta kan också visa sig vara sant för vissa).
Med lärare som Mr Laing, som uppenbarligen älskade att undervisa i matematik och trodde på de obegränsade möjligheterna för mina vänner och mig, kändes allt möjligt och vi blomstrade. Den känslan, och minnena, har aldrig lämnat mig och de vägleder hur jag försöker undervisa. Naturligtvis kan ingen lärare ensam skapa sådan förväntan – det krävs en skola, föräldrar och kamrater och mycket mer – men varje enskild lärare kan göra skillnad, en liten men viktig skillnad.